Informal Cities

Utställning

ATT LÄRA FRÅN ETT BEFINTLIGT LANDSKAP - OM UTSTÄLLNINGEN INFORMAL CITIES

I Att lära från Las Vegas från 1968 skrev Robert Venturi och Denise Scott Brown att en arkitekt kan vara revolutionär genom att lära sig från det redan existerande landskapet. Inte på det uppenbara sättet, som att riva ner Paris och bygga upp staden igen, som Le Courbusier föreslog på 1920-talet, utan på andra "mer toleranta" vis, som ifrågasätter det sätt vi ser på saker och ting.

Stadens institutionella strukturer kan ibland begränsa individens möjligheter. Som amatörer, i ordets en sanna, affermativa mening, besökte konstnärerna och arkitekterna i detta projekt inte informella stadssamhällen för att lära ut, utan snarare för att lära sig hur dessa platser fungerar. I den här utställningen talar deltagarna ur sina personliga erfarenheter och inte som representanter för professionella miljöer eller akademiska institutioner. En konsekvens av en sådan perspektivförskjutning är utställningens förhandlade innehåll. Även om den konstnärliga blicken är dess utgångspunkt, måste man fråga sig vad innebörden blir av att konstnärer och arkitekter explicit samarbetar med politiska organisationer. Detta är ett projekt som lyfter fram frågor kring politiskt innehåll och estetiskt värde. Vad händer när individens, "amatörens" perspektiv kombineras med gräsrotspolitik inom konstnärliga produktioner.

Det kanske säger sig självt att Jacques Rancieres tankar kring konsten som något "i sig" politiskt radikaliseras i denna utställning. Genom samarbetet med organisationer utanför konstens domäner, söker denna utställning - i bred mening - efter att blottlägga samtidens sociala och politiska processer. I takt med att världens städer växer kommer frågorna som tas upp att påverka oss alla för eller senare. På samma sätt som vi alla måste ta vårt ansvar oavsett social position, har vi också en skyldighet att lyssna på dessa diskussioner, oavsett vår expertis eller intressen. Faktum är att det kan vara en utmärkt utgångspunkt i dessa frågor att vara lyhörd för sin egen okunskap

Genom icke-disciplinära (till skillnad från tvärdisciplinära) metoder kan vi försöka vara och förbli öppna för erfarenheter bortom vårt eget expertområde. Om vi inte kan hoppas på att veta exakt vad dessa erfarenheter betyder för de inbladande, kan vi åtminstone försöka förstå hur vi - som individer - förhåller oss till dessa familjer, hem och industrier. Detta aktiva och subjektiva perspektiv kan förhoppningsvis levandegöra alla opersonliga samband och förgreningar som vi snappar upp om globaliseringens effekter via byråkratiska rapporter eller massmedia. På detta vis används utställningsytan och det tryckta mediet som en distributionskanal för dessa dialoger och inte enbart för att presentera konstnärliga produktioner.