Rapport från besök i Rocinha av Anna Kindgren och Carina Gunnars
På förmiddagen träffar vi Filipe Balestra (från gruppen) och Sara Göransson, vid tunnelbanestationen vid Copacabana för att ta oss vidare med vit illegal minibuss till Rocinha. Redan 37 grader varmt! Det var med viss spänning som vi gick in på marknaden som ligger vid favelans port. Här träffas vi allesammans, arkitekterna från gruppen med familjer och vi konstnärer. Gassande sol. Folkliv. Några minuters promenad utmed en kanal full med bråte och affärer som säljer alltifrån begagnade elektroniska reservdelar till coola street wear, ledde oss in på en slags huvudgata. Sedan över en liten bro, längs med kanalen en bit och så rundade vi några fruktaffärer in i en gränd där det var lite svalare. Första gränden vänster och hundra meter in så hade vi nästan gått förbi skolan! Allt trängre och tätare än vad vi kunnat föreställa oss. Skolan ligger mitt bland bostadshusen, vägg i vägg, och ingen skylt eller skolgård annonserar att här är en skola. En vanlig dörr leder in till en ca 60 cm bred trappa som är så brant att man nästan får sega sig upp. Första våningen kontor, bottenvåningen inte helt klar ännu. Andra våningen med dubbel takhöjd känns verkligen frisk och sval ? ljusa väggar och fläktar i taket hjälper till. Vi är dyngsura av svett.
Vi gör husesyn upp och ner för trappor och upp på terassen. Bananer och vatten dukas fram. Maria Lantz foto på Rocinha, som hon tog förra gången vi reste hit, rullas ut på golvet och alla sätter igång att breda ut lim för att montera den på en av väggarna i skolan. Vi är inga vana tapetklistrare men det går riktigt bra. Vi hjälps åt allesammans och det är riktigt kul att göra något handgripligt det första vi gör. Alla är nöjda och vi tar gruppfoto under bilden. Washington Ferreira och Daniel de Oliveira, som arbetar på skolan och är uppvuxna i Rocinha, dyker upp och vi träffas för första gången. Volontärer från USA och Australien kommer också för att hälsa och se vad vi gör.
Allt finns här i favelan, precis som ute i asfalten, som stan kallas. Lite enklare, lite trängre, lite eljest ? en skuggbild som är aningen skev beroende av hur ljuset faller. Restauranger och barer, kiosker och affärer. Vi tar upp en fjärdedel av restaurangen och servitrisen ser glad ut, inga problem med någonting, bord och stolar flyttas så att alla får plats. Vi beställer in Feijoada, farofa, broccoliris, kött, sallad och öl. Vi sitter under ett tak men solen letar sig in och utanför dånar motorcykeltaxis förbi som getingar uppför den brant stigande gatan. Alla pratar och ett samtal handlar om huruvida turismen skulle kunna överleva utan den mediala bilden av våldet i Rocinha. Vi har olika meningar om det.
Vit minibuss upp för den slingrande och också den enda bilvägen upp till Rocinhas högsta punkt. Det går två busslinjer igenom Rocinha och ner till Copacabana bland annat här på denna gata. Här ligger sjukstuga och möbelhandlare bland små barer. Vi stannar och blickar ut över sluttningarna in mot Rio och Laguna, som är gröna och saftiga. Nedanför en brant håller ett gäng småkillar på med nå´t som ser väldigt ordentligt ut. Linor är uppspända i tio meter långa längder mellan pinnar och de pillar koncentrerat med något. Washington berättar att de håller på att klistra fast glasskärvor på drak-linorna för att skära av sina kompisars draklinor med!!!! Den omsorgsfulla koncentrationen vittnar om att detta är viktiga grejer. Han berättar att det egentligen inte är särskilt populärt att de gör så eftersom de också gör illa både sig själva och andra med de glasförsedda linorna. En stunds prat om tomter, frukter och juicer ? vi jämför Sverige och Brasilien och vi har ju egentligen bara äppeljuice att skryta med.
Det är märkligt att se denna favela, som är så omskriven och har ett sådant renommé, i verkligheten. Här finns skjul och hus i 6 våningar i samma standard som ett vanligt hyreshus i svensk 40-talsförort och skolor som är lika stora som en kommunal skola i Sverige. Allt vägg i vägg, tätt tätt. Låg standard och lite bättre standard, hel trottoar bredvid en snutt med lera, ingen standardisering som vi är vana vid. Alla löser sina egna uppgifter på sitt vis. Människorna vi träffar på våra promenader hälsar gärna. Det är sommarlov i Brasilien så det är många barn ute och leker. Det är smutsigt och sopat, ordning och kaos, sophögar som stinker och folk som tvättar sin trottoar. Allt på en gång.
Killar som hänger runt oss där vi står är nyfikna och någon vill snacka. De är vänliga men lite påtända. Vi vandrar, vägledda av Washington och Daniel, nerför gatan och in genom Rocinhas djupa och smala gränder uppifrån och ner, stannar till någonstans i mitten för att knacka på hos en kvinna som vill sälja sitt hus. Arkitekterna letar efter tomter som kan lämpa sig för nytt skolbygge. Inne i huset sitter hennes dotter under en naken glödlampa i en soffa och TVn är på. Vi frågar om vi får se på huset och de bjuder oss vänligt att kliva in. Smala betongtrappor leder upp några våningar och från en terass har vi en vidunderlig utsikt över Rocinhas myller. Vi kan höra bruset av tusentals sommarlovslediga barn och vuxna. Tusentals pipas ? drakar ?flyger i luften. Det knattrar av fyrverkeripjäser. Det är som att stå mitt i en bikupa att höra ett par hundra tusen människors sorl på en gång.
Vandring genom gränderna är en säregen upplevelse. Brant, trångt, varmt och mörkt. Det är som en nedstigning i en tredimensionell labyrint. En del gränder är inte mer än 30 cm breda, de en har en grind, så man kan ta sig in, men man ser bara tvätt på lina därinne ? nästan omöjligt att förstå hur man kan röra där , om man inte är katt förstås. Överallt katter. Vatten, eller vätska, droppar, rinner, forsar här och där från olika hål och ibland är det slipprigt av alger och annat. Hundbajs fastnar under skorna. Man undrar om man någonsin ska komma ut i ljuset igen, inga begrepp om väderstreck eller riktning mer än ner och upp. Burar med fåglar, barn som går ensamma eller sitter på trappor vid öppna dörrar, ibland dyker en kiosk upp. Långa sträckor är det bara vi som traskar nerför. Vindlingar som det tar tid att lära sig att navigera sig igenom får en att tänka på en stor hjärna med olika synapser som glimrar till. När vi kommit långt ned i strukturen finns knappt något dagsljus. Bara glödlampor inifrån rummen vi går förbi. Man kan tro att det ska vara tomt här. Att ingen kan bo så långt från ljuset och luften men vi möter kvinnor med barn på armen. Plötsligt står vi i återigen längst ner vid en av huvudgatorna inte så långt ifrån skolan. Ljuset känns obönhörligt starkt och myllret av människor är helt oväntat där. Vi går tillbaka till skolan och några av oss är helt förbi av törst, hettan och trötthet.
Invigning av skolan som Filipe byggt tillsammans med The Two brothers Foundation och volontärer. Washington, Anna, Carina och Johan J handlade vatten, läsk och frukt i massor, godis och kakor förstås. Marknaden insvept i grillrök och folk samlas kring grillarna. Motorcyklar glider genom smala gränder så man får trycka sig upp efter väggarna. Glödlampor svänger och det är en magisk energi i luften. Man skulle lika gärna kunna vara i folkvimlet på en marknad i Marocko. Det doftar av allt man kan tänka sig från avgaser och rök till matos och fruktsopor. Det är lördag kväll, solen går ned, några regnstänk och blixtar från värmeåska ramar in mörkret. Släktingar och vänner, volontärer, svenskar och andra gäster fyller upp det stora rummet och terassen. Vi ackompanjeras av grannarnas bailefunkupptakt och massor med glada barn som springer upp och ner i skolans trappor. Fläktarna surrar och värmen är oundviklig. Skolan öppnar innan sommarlovet är över!
Vi är hembjudna till Daniel som bor rakt över gränden mittemot skolan. Termometer visar 41 grader, 40 grader och 44 grader! Hälsar på hans pappa och syster. Mamma dog för tre år sedan. Vi sitter alla i ett rum med fönster mot gränden. Vi, det är Washington, Johan W, Carina, Anna, Daniel, en volontär, Sheila och en gäst ? åtta personer på en yta av 3 gånger 3 meter. Varmt är en underdrift. Rummet där de sover har luftkonditionering så det är som ett kylskåp. Vi får gå in där och svalka ner oss. Köket är genomgångsrum och där står Daniels syster och lagar mat. De bjuder oss på vattenmelon. Vi gör intervjuer med Daniel, Washington och volontären. Stämningen är munter och vi får veta lite mer om Rocinhas historia. Daniel visar oss en fotobok om Rochina. Vi tittar på Google Earth. Tätt. Törstigt. Men alla pratar huller om buller och det är trevligt, lite småmysigt efter hand.
Relaterat; Personer Sheila Maria Goncalves de Souza Städer Rocinha - Rio - Brasilien Projekt Anna Kindgren och Carina Gunnars i samarbete med Ivaneti de Araujo från MSTC - Movimento Sem Teto do Centro (De taklösas rörelse i centrala Sao Paulo) / Anna Kindgren och Carina Gunnars i samarbete med Ivaneti de Araujo från MSTC - Movimento Sem Teto do Centro