Informal Cities

Rapport från Dharavi 13de området

Dharavi, Mumbai, Indien 3 - 21 januari 2008
av Sofia Wiberg och Michele Masucci

Vi har tillbringat tre veckor i det informella bostads- och industriella området Dharavi, centralt beläget i Mumbai Indien. Genom ett antal möten med boende, arbetare, lokala aktivister, politiker, arkitekter och andra personer lärde vi oss om en plats som står inför ett drastiskt ombyggnadshot, där 100 000-tals personer riskerar att förlora sina hem.

Dharavis situation kan ses som modell för hur städer globalt idag väljer att uppgradera informella bostadsområden. Då många informella platser ligger nära stadens kärna är marken intressant att exploatera för kommersiella syften. Ombildningar görs utan att involvera de boende i processen, och många av dem erbjuds inte ens en ersättningsbostad.
Genom att organisera sig lokalt har man i Dharavi arbetat fram intressanta metoder för att bli en del av beslutssprocessen och få påverka hur planen för ombildning ska formuleras.

Under vår vistelse valde vi att jobba med video för att dokumentera samtal, platser, och sociala processer. Vårt arbete möjliggjordes med hjälp av NGOn SPARC, två lokala kvinnor, Shenaz S Dammad och Preema Salgaonkas och en frilansande filmproducent från Mumbai, Manish Raiborde. Vårt mål var att skaffa tillräckligt med material för att kunna återberätta en komplex historia om livet i Dharavi.

Dharavi och den process som bostadsområdet genomgår är väldigt uppmärksammad både inom akademin och i media. I havet av vetenskapliga rapporter och tidningsartiklar var vårt mål att skapa en komplex och demokratiskt genomförd återberättelse.

Trots vår något naiva målsättning upplever vi att vi åtminstone lyckades komma nära våra medarbetare på plats och att vi själva fick en bättre förståelse för platsen och de politiska och sociala processer som utspelar sig.

Idag är Dharavi en av de mest medialiserade slumområdena i världen. Tidningar som Financial Times, The Economist, National Geografic, Wall Street Journal och andra politiska magasin har bevakat området med omfattande uppslag. Bara under vår relativt korta vistelse (tre veckor) besöktes platsen ett flertal gånger av lokala och internationella politiker, universitetsstudenter, forskare och journalister.Vi arbetade tillsammans med representanter för NGOn SPARC, kvinnoorganisatinen Mahila Milan och den nationella federationen för sluminvånare, NSDF. Tillsammans utgör de The Alliance.

Den uppmärksamhet som Dharavis invånare fått åtnjuta på senare år är delvis resultatet av mer än 30 års intensivt politiskt arbete i staden. En annan orsak är Indiens ekonomiska framsteg under de senaste åren. Ytterligare ett är att Dharavi är attraktivt beläget mitt i staden med närhet till både affärskvarter, flygplats och kommunikationer. Mumbais delstatsregering planerar att bygga om Dharavi till en del av den formella staden, med lyxbostäder, shoppingcentrum och kontorslokaler, vilket innebär att många skulle få stå utan hem och arbete.

En lång rad arkitekter har kommit med förslag till ombyggnadsplanen. Den senaste är den indiskfödda amerikanen, arkitekten och urbandesignern, Mukesh Mehta. Mehtas plan är att dela upp Dharavi i fem zoner, två för bostadsområde med skolor, sjukhus och andra faciliteter och tre kommersiella zoner där det bland annat kommer att finnas ett juvulerar- och läderdistrik. Enligt förslaget ska varje sektor utvecklas tillsammans med byggbolagen.
Enligt regeringens beräkningar bor det 57 000 familjer i Dharavi. Dessa kommer att få ersättningslägenheter. Utifrån dessa beräkningar måste byggbolagen erbjuda 30 miljoner kvadratfötter till boende, skolor, parker och vägar. Kvar blir 40 miljoner kvadratfötter till bostäder och kommersiella lokaler.

Genom idoga förhandlingar med delstatsregeringen har The Alliance tillsammans med lokala representanter för flera politiska partier nu fått igång en process mot en mer inkluderande stadsplanering. Att Dharavi behöver rustas upp är det ingen av de boende som sätter sig emot. Frågan är hur det ska göras. Målet är att utvecklingsplanen sker i dialog med de boende. Alla boende måste få plats i den nya planen, alternativt få ersättningsbostäder. De bör också få vara med och bestämma bostädernas utseende, husen höjd, lägenheternas planering och arbetslokalernas storlek. Hur man bäst planerar en lägenhet där tre familjer bor och arbetar tillsammans är det få arkitekter som har kunskap om, det är därför viktigt att det sker i dialog med de boende.

2007 fick The Alliance igenom att göra en statistisk undersökning av alla som bor i området. Kartäggningen kommer att ske 2008. Det innebär att man för första gången får formella siffror på hur många som bor i Dharavi, vad de sysselsätter sig med, vilka man bor med och hur husen är planerade. Detta kan bli viktig information för delstatsregeringens ombyggnadsplaner. Att formalisera Dharavi är en förutsättning för att de boende ska kunna få ersättningsbostäder. Det är också ett sätt att undvika korruption. Kartläggningen hindrar spekulation om vilka exakta behov invånarna har - detta kan annars leda till att aktörer med inflytande delar tillgångarna ojämnt.

Welusawmi är ansvarig för den statistiska undersökningen. Det är ett omfattande jobb som kräver många medarbetare. I vissa områden är folk skeptiska och vill inte berätta vad de arbetar med och hur de bor. Men de flesta är positiva till kartläggningen.

Recycling industrin
Ett av arbetsområdena som Dharavi är känd för är recycling industrin. Här återvinns delar av de tusentals ton skräp som varje dag produceras i Mumbai. Liksom många andra delar i världen har skräp länge varit ett sätt att tjäna pengar på för den informella befolkningen. I Dharavis recyclingområde, 13 Compond, återvinns allt som går att hitta - plast, teknikdelar, vitvaror, kartonger, bläck från kulspetspennor , oljelådor och metaller. Trots att recyclingindustrin ofta omfattar en miljö- och arbetsfarlig process utgör den en nyttig funktion för resten av staden då den både renar och ger folk arbete.

Recyclingsprocessen för de olika materialen involverar ett stort antal personer med olika arbetsuppgifter. Först i kedjan är de personer som samlar in skräpet. Gulzar är en av de tusentals personer som samlar skräp som levebröd. Hon både bor och arbetar på gatan. Från fyra varje morgon till samma tid på eftermiddagen plockar hon skräp runt om Dharavi och i angränsande områden. Arbetet är väldigt fysiskt ansträngande då hon måste gå flera mil för att kunna samla på sig tillräckligt mycket skräp av olika kvaliteter. Efter att ha hittat den mängd skräp hon behöver för att få en skälig dagslön (ca 30 rupier eller 6 sek) gör hon en grovsortering och säljer det sedan till en av recyclingkvarterets många köpare. Skräpet säljs därefter vidare till företagare som hyr lokaler och maskiner där man kan bearbeta skräpet på olika sätt. Priserna mellan olika arbetsstationer förhandlas dagligen, beroende på tillgång och efterfråga.

I recyclingprocessen för plast sorteras det först efter kvalitet, storlek och färg. Plasten tvättas, torkas och mals därefter ned i maskiner till småbitar. Småbitarna packas direkt i säckar och säljs vidare till andra arbetsstationer i Dharavi. Dessa mals därefter ned och formar plasten till plastpärlor, (pellets) i en annan maskin. Pelletsbitarna skickas sedan iväg till fabriker som smälter ned den till olika former av hårt plast, tillexempel vattenflaskor, komponenter i elektronik.

Nasima Banu är en av många entreprenörer i produktionskedjan. Hon tillverkar anpassade säckar till husbygge av återvunna säckar från kemiindustrin. En dags arbete genererar ca 100 rupier (ca 20 sek). Av dessa pengar går större delen till mat. hushåll och mediciner. Hon har sex barn och två getter och en man att försörja. Genom ett nätverk av kvinnor som kallar sig Mahila Milan sparar hon regelbundet från sin dagskassa.

Mahila Milans sätt att arbeta är en kraftfull modell för självorganisering och kvinnofrågor. Mahila Milan startades 1984, som ett komplement till NSDF som bestod nästan uteslutande av män. En stor del av NSDFs arbete gick ut på att hindra regeringen från att demolera informella bostadsområden, vilket de gjorde oannonserat med våldsamma metoder. Då männen arbetade, var det dock kvinnorna som var hemma på dagtid när de flesta konfrontationer med regeringsrepresentanter utspelade sig. Detta gav incitament för kvinnorna att gå samman och organisera sig. Idag finns Mahila Milan i över 500 000 hushåll i elva stater och 72 städer.

En grundpelare i Mahila Milan är kollektivt sparande, I varje bostadsområde där Mahila Milan finns väljs en lokal ledare ut. Hennes roll är att varje dag gå en insamlingsrunda för att samla in pengar - det kan handla om några ören, kronor eller mer. Insättningen förs noga in i en anteckningsbok. Detta ger efter en tid en kreditvärdighet som ger de sparande möjlighet att få låna pengar, mer än de själva har sparat ihop, till att t.ex. förbättra sitt hus eller starta en egen verksamhet. Det finns inga krav på när återbetalningen ska ske, man får till och med låna mer pengar innan man har betalat tillbaka det första.

Nästan viktigare än att spara pengar blir effekten av organiseringen. Kvinnorna träffas cirka en gång i veckan för att diskutera frågor och stötta varandra i olika vardagsproblem. Detta blir ett sätt att stärka kvinnornas självförtroende och ge dem en roll utanför hemmet. Många av dem har idag en ledarroll inom The Alliance.

Preema Salgaonkas är en av de kvinnliga ledarna som arbetat längst med Mahila Milan. Hon har varit pedagog och ledare i 18 år. Sex dagar i veckan går hon en runda som omfattar ett trettiotal familjer. Eftersom hon är välkänd i området och träffar dessa familjer dagligen fungera hon också som en rådgivare i olika familjetvister.

Vår vistelse och praktik hos SPARC och NSDF möjliggjordes till stor del tack vare Preema och en annan kvinna, Shenaz S Dammad. De båda tolkade och hjälpte oss med kontakter med boende och arbetare i Dharavi.

Shenaz är 32 år och bodde tidigare vid järnvägen i utkanten av Dharavi. Genom hennes mor, som var ledare för Mahila Milan, kom hon i kontakt med rörelsen som ung. Hon började själv arbeta som ledare i Dharavi och andra områden. Idag är hon anställd hos SPARC och arbetar på NSDF/SPARC- kontor som ligger nära Dharavi.

Hon är också del av en formaliserad domarfunktion som kallas Police Panchao.
Eftersom polisen är krafitigt underbemannad i Dharavi och staden inte prioriterar informella områden har folket i Dharavi organiserat sig genom att skapa lokala råd, Dessa råd består av sju lokalt boende personer och en polis. Tvister, gräl och andra problem rapporteras till dessa råd som tar upp, registrerar och därefter försöker lösa tvisten genom förlikning. Att genomgå en formell process genom polisanmälan och rättegång är väldigt dyrt för båda parter då polisen oftast väljer att ge båda böter som en enkel utväg när det saknas formella bevis. Är man en del av Police Panchao får man ett kort som legitimerar ingripande i de område man arbetar i.

Vårt filmande hade inte blivit möjligt om vi inte hade träffat Mansih Raiborde, en frilandsfilmare från Mumbai. Vi träffade honom första gånget på Famous Studio i Bollywood. Han hjälpte oss under produktionen med kamera, utrustning, en del tolkning och allmänt praktiska råd.

Relaterat; Personer Michele Masucci / Sofia Wiberg Jockin Arputham Sheela Patel Städer Dharavi - Mumbai - Indien