Informal Cities

Rapport från Korogocho, Kambi Moto och Kibera

BAKGRUND - David Herdies & Georg Götmark
I mars 2006 gjorde vi en info-dokumentär om informella bosättningar för UN-Habitat. Syftet med denna film var att illustrera de fem kriterier som enligt Habitat definierar slum, genom personliga berättelser från Nairobis informella bosättningar.

Under arbetet med UN-Habitat började vi arbeta med en egen dokumentärfilm, I skuggan av staden, om urban segregering med fokus på fem individer som bor i ghetton och slumområden i fem städer; Nairobi, Bombay, San Salvador, Washington D.C. and Paris. Vår önskan att göra denna film föddes till stor del som en reaktion på några av de problem som vi stött på under arbetet med informations filmen för UN-Habitat. Intentionen med vår film var att försöka komma bortom våra egna såval som andras fördomar och förutfattade meningar om Vi och Dem, Nord och Syd. Vi ville jämföra fem individers liv, fem individer som lever i olika länder och olika kontexter, för att se på likheter såväl som skillnader.

Under arbetet med denna dokuementär mötte vi en mängd intressanta människor ifrån olika delar av världen. Samtidigt som vi behöll kontakten med George Oketch och hans familj, som vi hade filmat för info-dokumentären i Kibera, åkte vi till Paris för att arbeta med socialt engagerade rap-artister och ACLEFEU, en ungdomsorganisation som startades I Clichy-sous-Bois efter upploppen. I Bombay följde vi SDIs och Jockin Arputhams arbete, en person vi träffat och intervjuat i sambande med att vi visade vår info-dokumentär vid World Urban Forum i Vancouver. Innan vi åkte till Dharavi träffade vi Maria Lantz från KKH som delade med sig av sina kontakter och kunskaper om Bombay, eftersom vi arbetade med liknande teman och frågor så behöll vi kontakten och senare blev vi inbjudna att delta i denna kurs, som startade hösten 2007.

Under denna tid så har vi även skritit reportage om dessa teman för Stockholms Fria och Arbetaren.

BAKGRUND - Erik Rosshagen
Mitt intresse för Nairobis informella bosättningar och Slum Dwellers International går tillbaka till 2003. Under hösten 2003 utförde jag en sk MFS i Nairobi. Jag arbetade då tillsammans med Pamoja Trust (NGO) och Muungano (federation) och kom så småningom att fokusera på den mindre slummen Kambi Moto i Huruma, där invånarna organiserat sig och genom eget sparande (savings) kunnat ersätta sina plåtskjul med funktionella radhus i sten. Rapporten fokuserade på makt i slumuppgradering utifrån ett rumsligt perspektiv. Hur rummet skapar och upprätthåller makt och hur makt kan behållas hos och förflyttas till invånarna själva när slumområden förändras. Jag lärde känna Susann Wanjiru, Peter Chegge, Eric Omondi och många fler av invånarna i Kambi Moto. Platsen har kommit att kännas lite som ett andra hem.

Sommaren 2007 återvände jag till Nairobi, denna gång tillsammans med min bror fotografen Magnus Rosshagen, för att inleda arbetet med dokumentärfilmen Urbana Nomader. Filmen handlar om platser och människor i olika delar av Nairobi som alla är involverade i slumuppgradering, från de informella bosättningarna Kibera och Kambi Moto till FNs huvudkontor för bostadsfrågor UN Habitat . Jag fick nu möjlighet att återknyta kontakten med Pamoja Trust och invånarna i Kambi Moto.

Vi inledde också ett sammarbete med Josiah Omotto i Kibera. Han är själv uppvuxen i slummen och har gjort en ?klassresa?. Idag tillhör han Nairobis växande medelklass och arbetar nu med att hjälpa andra genom organisationen Umande Trust, med fokus på demokrati, mänskliga rättigheter och sanitet i Kibera. Vi började också arbeta tillsammans med den lokala musikern Steven Jangoma, Lawi Okiya och Jared Ouma, alla från Kibera, och Kristina Flodman Becker från Sverige bland andra. Kristina är en biståndskonsult som har skapat ett nära sammarbete med Umande Trust och allt mer kommit att engagera sig ideellt i arbetet i Kibera.

Vi har hela tiden arbetat efter målsättningen att de personer vi berättar om ska vara medskapare av filmen, som då blir till en social process. Detta är en lärdom som går tillbaka på den franske filmaren Jean Rouch, som filmade i västafrika under flera decenier från 50 talet. En annan lärdom från Rouch är att göra filmen självreflexiv. Konstruktionen av den filmiska sanningen kommer att vara synlig för att visa på den maktrelation som uppstår inom filmprocessen.

I slutet av sommaren 2007 fick jag höra talas om kursen på KKH. Jag ville gärna delta i ett sammarbete med SDI och såg fram emot att arbeta tillsammans med andra konstnärer, arkitekter och filmare som intresserade sig för samma frågeställningar som jag själv länge hade gjort.

FÖRSTA RESAN - 1 dec till 20 dec 2007 - David Herdies och Georg Götmark

Inför återresan till Nairobi hade vi valt att fokusera på några olika frågor. Vi ville veta mer om den kenyanska avdelningen av SDI; Pamoja Trust (NGO) och Muungano (Federation), och även se om vi skulle kunna integrera deras arbete och kunskaper i vårt projekt. Vi ville även träffa och fortsätta arbeta med George Oketchs familj, som hade varit delaktiga i filmen för UN-Habitat. Vår tanke var att göra en dokumentär som skulle fokusera på vardagslivet i Nairobis informella bosättningar snarare än på redan fastställda "problem med slummen". För att åstadkomma detta ville vi arbeta på ett mer process-inriktat sätt. Vi beslöt oss för att ta använda de problem och tvivel vi känt under arbetet med info-dokumentären som en startpunkt för dokumentären. Vårt uppdrag från UN-Habitat hade varit att visa problemen i slummen genom den ultimata konsekvensen av dessa: Ett barns död. Detta gjorde att vi valde att arbetamed George Oketch för att filma begravningen av hans yngsta barn, Marvin, som nyligen gått bort - huvudsakligen som en konsekvens av de undermåliga sanitära förhållandena i Kibera. Medan vi var i Nairobi var Marvins tvilling Melfin (som forfarande levde) också sjuk. Vi filmade även detta. När vi kom tillbaka med detta material valde vi klippa filmen så att det framstod som att dessa två bara var ett barn: Ett barn som först var sjukt och sedan dog och blev begravt. Detta kändes märkligt och problematiskt redan då vi gjorde det, men det gav tveklöst vår historia en dramatisk vändpunkt. När vi nu skulle återvända ett och ett halvt år senare, blev det vi gjort återigen mycket levande och tydligt för oss: Vi hade dödat ett barn i klippningen! Hur såg Melfins liv ut nu? Var hon ens i livet? Hur skulle hennes föräldrar George och Esther reagera då de fick se vår film?

Detta var den första fråga som vi kom tillbaka med. En annan aspekt som vi funderat över och som vi skulle vilja fortsätta arbeta med handlade om urbanisering, något som kan låta väldigt abstrakt och storslaget. Men när vi tänkte på George och hans familj så blev det väldigt konkret för oss. Efter att ha sett deras livssituation i Kibera, som för oss på många sätt verkade outhärdlig, var det svårt att ens föreställa sig hur den plats de lämnat på den Kenyanska landsbyggden för att få ett bättre liv i Nairobi. Vi skulle vilja åka tillbaka tillsammans med dem till den plats på landsorten som de lämnat för att öka vår egen förståelse för de liv de nu levde i staden.

Det visade sig att det sätt vi närmade oss vårt arbete denna gång förändrade saker och ting mer än vi hade föreställt oss. När vårt fokus inte längre var "problemen i slummen", som förändrade detta även vårt sätt att se George, Esther och deras familj. Inte bara i filmen, men även personligen. När de blev mångfacetterade invidider för oss snarare än offer - att tycka synd om och försöka hjälpa, blev det tydligt att de hade mycket mer att erbjuda oss än tvärtom. Vår förhoppning är att detta kommer märkas även i dokumentärfilmen vi arbetar med.

Genom Pamoja Trust och Muungano, de kenyanska avdelningarna av SDI blev vi introducerade till en mängd intressanta platser, människor och projekt, som på olika sätt var relaterade till Nairobis informella bosättningar. Vi fick lära oss om "enumerations", "saving schemes" och det kollektiva arbetet som utfördes vid Toi market och i slumupgraderingsprojektet Kambi Moto. Vi kom även i kontakt med Koch FM, en lokal radiostation i den informella bosättningen Korogocho. Vi blev mycket imponerade av arbetet som utfördes på denna station, som startats och drevs av undomarna i Korogocho, som en alternativ röst som behandlade frågor som annars ignorerades av kenyansk nyhetsmedia. På stationen träffade vi en mängd inspirerande personer och vi började diskutera ett kreativt samarbete med dem. Big Toto, stationens grundare och manager, var positiv till idéen och när vi berättade om vår dokumentär, fick vi veta att han också arbetade med film. Vi ville därför gärna att han och radion skulle bli delaktiga i arbetet med vår dokumentär. Radiostationen gav ytterligare fokus på något som vi arbetat för att få in i dokumentären - de starka rösterna och den initiativrikedom som vi hela tiden möttes av i Nairobis informella bosättningar. Snart kände vi att vi ville utöka detta samarbete ytterligare och göra Koch FM till en partner även gällande konferencen och utställningen i Stockholm. Vi frågade om de skulle vara intresserade av att bygga upp en tillfällig radiostation i Stockholm under konferensen. Vi blev mycket glada då de tackade ja till detta, och vi tror att detta kommer gynna konferensen på flera olika sätt. Vår förhoppning är även att detta ska bli början på ett längre samarbetsprojekt med Koch FM.

FÖRSTA RESAN 7dec till 30dec 2007 - Erik Rosshagen

I december 2007 åkte Magnus och jag till Nairobi igen. På grund av valet fick denna resa ett mer tydlig politiskt fokus, både på en mikropolitisk och makropolitisk nivå.

Genom Joseph Kimani på Pamoja Trust fick jag kontakt med Raphael Juma och Miss Koch initiativet i Korongocho, som framför allt arbetar med att stärka kvinnors rättigheter, men också med mänskliga rättigheter, utbildning och HIV/Aids. Inför valet 2007 hade invånarna i Korogoch och flera av de andra informella bosättningarna i Nairobi arbetat fram ett Folkets manifest (Peoples Manifesto). Manifestet fungerar som en motröst till partiernas manifest och gör det möjligt för invånarna att ställa sina makthavare till svars. En gräsrotsdemokratisk rörelse och ett möjligt redskap att flytta makt från (korrumperade) beslutsfattare till folket. Tillsammans med människor från Korongocho, Kambi Moto och Kibera arbetade vi med att skapa en dramaturgi kring manifestet och valet.

När presidentvalet närmade sig höjdes tonläget mellan de båda huvudrivalerrna Mwai Kibaki och Raila Odinga allt mer. Ofta tog det etniska dimensioner.Presidentkandidaterna representerar de två rivaliserande etniska grupper Kikuju och Lou och utnyttjade den etniska dimensionen i valkampanjerna till stor del för att dölja det faktum att de båda tillhör det politiska och ekonomiska maktetablisemanget. Flera som jag talade med betonade att det bara finns två stammar i Kenya: de rika och de fattiga.

Sista veckan i Kenya följde vi intensivt det analkande presidentvalet med bla Raila Odingas slutkampanj på Njaya Stadion i centrala Nairobi. På valdagen ringlade köerna kilometerlånga utanför vallokalerna. Människor från de informella bosättningarna hade stannat uppe hela natten och redan innan solen gått upp begav de sig till vallokalerna för att rösta och därigenom utöva sina demokratiska rättigheter. I gryningen väntade vi tillsammans med Susann, Susann och Eric från Kambi Moto på att vallokalerna skulle öppna. Engagemanget gick inte att ta miste på. Efter valet satt folk som klistrade vid TV apparaterna. Men snart snart stod det klart att något inte stod rätt till. När Raila Odinga såg ut att gå segrande ur valet slutade resultaten från presidentvalet att komma in vilket ledde till missnöje och våldsamheter bland Odingas annhängare.

Vi lämnade Nairobi tre dagar efter valdagen samma dag som Kibaki svors in för en andra period som Kenyas president. Det stod nu klart att valresultatet blivit manipulerat. Som en reaktion på detta utbröt våldsamheter i Nairobis slumområden och i stora delar av landet. Kenya exploderade och skapade huvudrubriker som nådde fram genom det internationella nyhetsbruset. Vid nyår varvades nyheter om mordet på Benazir Bhutto i Pakistan med våldet i Kenya. Nyhetsbilden fokuserade på svarta unga män som vifftade med machetes och löpsedlar talade om stamkrig.

Jag kände att detta återbekräftade en ensidig bild av Afrika och det kändes viktigt att åka tillbaka och nyansera denna bild genom att tala med de kontakter jag hade skapat.

ANDRA RESAN 17/2-26/2-2008 - Erik Rosshagen & David Herdies
Affärsgatorna som ledde ner till Kibera låg i ruiner när vi anlände. Det tidigare livliga affärsgatan liknade en krigszoon. Barer och butiker var utbrända ruiner. Men på dessa spår av det våld som dragit genom området stod budskap om fred och försoning målade.
Vi träffade Solo 7 som dagen då oppositionspartiet ODM utlös tre dagars massaktion beslöt sig för att också demonstrera. Men genom det uttryckssätt han själv kunde och trodde på, konst. Solo 7, eller Solomon som han egentligen heter, tog med sig en pensel och en bytta vit färg och gick ut på gatorna för att sprida positiva budskap om fred och försoning. Dessa fredsbudskap målade på de nedbrända ruinerna blev en stark kontrast, och ruinerna blev plötsligt något mer än bara nedbrända hus.

Många var personligt drabbade och folk hade sett saker de aldrig trott att de skulle se. Josiah berättade att han sett människor brännas levande. Lawi var på väg till Kisumu, Kenyas tredje största stad, för att begrava sin yngre bror som blivit skjuten av polis i kravallerna. Mycket av konflikten hade kommit att målas in i en logik kring stamtillhörighet, något som minst sagt kändes tydligt vid återkomsten. Det talade mycket om vilken stam som hade gjort vad och dödat vem. De stammar som främst drabbats var Kikuyo (Kibakis stam), Luo (Odingas stam) och Kamba (vicepresidenten Kalonzos stam), och i bland annat Kibera där olika stammar för ett par månader sedan levt sida vid sida hade i princip alla Kikuyos flytt eller blivit mördade. I andra områden hade Luos blivit lika hårt ansatta.

George Oketch och hans familj samt Douglas Yungo och hans barn, som alla är med i dokumentären I skuggan av staden, bar alla på en mängd erfarenheter från oroligheterna. Douglas barn bodde under några veckor på Röda Korsets flyktingläger strax utanför Kibera, eftersom Douglas hus ägs av Kikuyo och han fruktade för deras liv. Barnen - Christine, Boniface och Sylvia - var nu hemkomna och hade precis börjat skolan. George fru, Esther, är Kamba, och efter en raid i området på jakt efter Kambas flydde hon till sin hemort. Georges åttaåriga dotter, Sophie, berättade om hur den plats de brukade leka på plötsligt fyllts av militärer, män med machetes och hur tårgas skjutits ned mot deras hus. Men trots alla dessa traumatiska upplevelser var de alla oerhört positiva och hoppfulla inför framtiden, och hoppades på att allt snabbt skulle återgå till det normala. Jag (David) fortsatte att arbeta med familjerna Oketch och Yungo för dokumentären I skuggan av staden, med fokus på deras reflektioner kring eftervals-konflikten samt hur deras miljöer och vardagliga liv påverkats. George och Douglas var ense om att konflikten egentligen hade sin grund i uppdelningen mellan två "stammar": de rika och de fattiga.

Vi spenderade även flera dagar med gänget på radiostationen Koch FM. Under konflikten hade de bara spelat musik på grund av att de var rädda att mista sändningstillståndet om de skulle bli anklagade för att skapa opposition. Men nu var radion igång för fullt igen. De flesta programmen handlade om att behålla lugnet i området samt att arbeta för en hållbar social utveckling.

?Voices of reason?
Efter att ha talat med flera personer som gav sin reflexion kring våldet och dess orsaker bestämde vi oss för att fokusera på en mer direkt motbild till den mediabild som nått oss I Sverige. De som burit bilden av det etniska våldet i internationell media var unga män från stadens informella bosättningar. Vi hade lärt känna personer med samma bakgrund men som både kunde och ville reflektera över situationen och ge en mer nyanserad och delvis divergerad bild av orsakerna bakom våldet. För oss handlar det främst om vem som talar, vem som får bli till subjekt och vem som reduceras till ett illustrativt object I nyhetsmedias logik, men det handlar också vad som sägs, om att ge en fördjupad analys av orsakerna bakom våldet. För att lyfta fram det talande subjektet valde vi att ställa dessa ?porträtt? mot en neutral vit bakgrund.

Oroligheterna har lagt sig. Kibaki och Odinga har enats för denna gång. Men det är fortfarande lika viktigt att förstå bakgrunderna till det som hänt för att detta ska kunna bli ett reningsbad för Kenya, där landet ska kunna gå vidare mot en fördjupad demokratisk process. Och vad som skett i Kenya speglar också den globala världsordningen:

?The looting, arson and destruction of property that has taken place is not a simple law and order situation. It has to be understood that you cannot create small islands of insensitive and arrogant affluence in a sea of increasing poverty and depravation on the one hand and a ruthlessly manipulated political and juridical dispensation on the other.?

?och denna gång råkade citatet faktiskt inte ens handla om Kenya utan är skrivet av Arif Hasan om Pakistan. Joel Bolinik från SDI skriver vidare:

?No meaningful and lasting contribution to change can happen unless we recognize and act from the understanding that Kenya or Pakistan are not aberrations, but are quintessential and violent manifestations of the contradictions that govern the global order.?

Relaterat; Personer Georg Götmark / David Herdies / Erik Rosshagen Städer Kibera - Nairobi - Kenya / Korogocho - Nairobi - Kenya / Kambi Moto - Nairobi - Kenya