projekt

ATT BYGGA FRÅN GRUNDEN

Area 49 i Lilongwe och Angelo Goveya i Blantyre

Maria Lantz

Jag är gäst hos NGOn CCODE, Center for Community Organisation and Development i huvudstaden Lilongwe. Här finns bla Tabbie Kayange, Programme Manager for Water and Sanitaion, Peter Schramm från Tyskland som just blivit kontrakterad som rådgivare för arkitektoniska frågor och så klart Siku Nkoma som är chef för CCODE och som startade denna lokala NGO för tio år sedan.
Redan här skall något sägas om NGOs och Malawi: sedan Bandas fall 1994 har landet överösts av internationella NGOs. Allt från kyrkliga hjälporganisationer till statliga biståndsorgan från världens alla hörn. Att vara vit västerlänning i Malawi innebär att man genast får frågan: vilken organisation arbetar du för? Och den internationella hjälpstyrkan utgör nu den överklass som staden Lilongwe i sin stadsplan mer än väl försett med rejäla, gröna ytor. Inget ont om hjälpinsatser, men frågan är om inte landet nästan kramas ihjäl av denna substantiella grupp i landet som i sanning utgör ett iögonfallande inslag i stadsbilden med sina 4wheel-drive-jeepar. Därför är det skönt att befinna sig hos en lokal NGO som med undantaget Peter utgörs av hårt arbetande malawier - och mest kvinnor.

Staden Lilongwe är ritad för bilburen medel- och överklass. Tomterna är generösa trädgårdar där varje tomt hyser ett mindre hus för tjänstefolket i ena änden av trädgården. För trots att Lilongwe är en ny stad som blev Malawis officiella huvudstad då engelsmännen lämnat landet 1975, så ritades den med avseende på segregering.
-Stadsplanen gjordes av en sydafrikansk stadsplanerare som var van vid apartheid, säger Siku lakoniskt när vi med bil kör runt i allt det gröna och prunkande, förbi golfbanan och mellan de olika stadsdelarna med namn som Area 3, Area 12 och Area 49. Den sydafrikanska stadsplanen för Lilongwe var enkel och påminner om forna tiders kolonialism och rationella landvinning, ungefär som då USA delades upp: One acre - one man.

En tomt i ett mellan-inkomstområde är 15 x 30 meter och tänkt för en familj + en liten länga för tjänstefolket. Vad som händer nu när staden växer är att ägaren till huset på en tomt uppför två längor till på tomten och hyr ut dessa. Så småningom kanske han också delar upp sitt eget hus i fyra delar och hyr ut även här - och bosätter sig själv någon annanstans (där det är lugnare). Plötsligt bor det 11 familjer på en tomt avsedd för två. Och efter 10 år har befolkningen på tomten vuxit än mer, husen slitits ner och ägaren, som nu tjänat in fastighetens värde och mer därtill, ser möjligheten till försäljning - vilket så klart ger en högre inkomst än att renovera och fortsätta att hyra ut. Sannolikt är att den som köper tomten kastar ut de som bor här och börjar om på ny kula.
På detta sätt finns det visserligen vinnare i spelet, den ursprunglige ägaren, men många fler förlorare. Och idag, då spekulanterna redan "räknar in" denna hyresekonomi i en större kalkyl riskerar också markköparna att förlora pengar i spelet om staden. För man måste ju vara långsiktig i sin planering för att få igen de pengar man satsar genom att köpa mark och hyra ut till fattiga, och inflation eller andra fluktureringar i ekonomin gör också investerarna utsatta. Det hela visar på hur vild kapitalism inte ger någon trygghet. De fattigaste kastas ut på gatan vid försäljning eftersom det inte finns något besittningsskydd, den rike finner inga incitament för att höja standarden eller förbättra miljön eftersom Malawis ekonomi är på samma gång överhettad (trycket på städerna och marken är stort) som svag (försäkringsinstitut, hypotekslån, aktiemarknader osv finns inte). Markägarna kan mycket väl finna sig själva skuldsatta i en galopperande inflation utan möjlighet att återbetala sina lån.

Vad CCODE och SDI i Malawi arbetar med är, intressant nog, BÅDE med dem som hyr OCH med dem som äger mark. Bland dem som hyr startar man - enligt SDI-modell - spargrupper som tillsammans kan bilda grunden för ett kollektivt "bosparande". När dessa grupper är bildade och man kan uppvisa ett grundkapital erbjuder man markägaren att få förköpsrätt om han eller hon vill sälja fastigheten. Detta lobbar även federationerna och CCODE för gentemot regeringen. Att förköpsrätt skall införas som lag: om en boendeförening finns skall denna alltid skall ha förköpsrätt om en tomt / fastighet säljs.
När jag hör om detta blir jag nästan full i skratt: detta infördes ju i Sverige så sent som - tror jag - för 15 år sedan, just för att ge hyresgästerna ökad makt över sitt boende. Hos oss har det dock lett till att hyresrätter successivt övergått till bostadsrätter och de ekonomiska spekulationerna har varit extensiva i detta omdanande AV DE BOENDE. Men det grundläggande argumentet för ökat inflytande för de boende har varit det samma i Sverige som här och nu inom SDI i Malawi.
Men CCODE / SDI arbetar alltså också med tomt- och fastighetsägarna. Från mitt perspektiv blir detta ett sätt att "behålla hyresrätten" från fastighetsägar håll, och att uppmuntra fastighetsägarna till att mer långsiktigt våga satsa på både byggande och underhåll.

Jag besöker ett möte med en samling fastighetsägare nere i SDI / CCODEs samlingslokal, ett före detta Gym. Det långsmala rummet fylls snabbt av allvarligt förväntansfulla människor, ungefär lika många män som kvinnor. Man sparar och lånar på liknande sätt som de fattiga, men med lite större summor. En del av mötesdeltagarna har redan hus medan andra har obebyggd mark. Det slår mig att dessa "kapitalister" inte på några avgörande sätt skiljer sig från de fattiga, samma frågeställningar kommer upp kring risker, beslutsfattande, hur man skall garantera att ingen missbrukar de gemensamma medlen. Grunden för hyresvärdarnas sparande och lånande är att man först sparar minst ett år, därefter får man låna ca 1500 USD (nivån diskuterades på mötet och till slut sa alla ja) och sedan är planen att betala tillbaka detta på ytterliggare ett år. För att inte kravet från den egna familjen om att de lånade pengarna skall spenderas på annat, tex ett bröllop eller en bil, beslutades att lånet inte skall betalas ut i kontanter utan i byggvaror. En farhåga var då att materialet kunde hamna någon annan stans och så att säga "läcka". Alla gör sin röst hörd. En man säger - men HUR skall jag vara säker på att inte förlora? Och en undrar om det inte är bättre att ta små lån i omgångar. Ytterliggare någon undrar vad som händer om inte hyresgästerna kan betala hyran vilket i så fall skulle göra värden / husägaren oförmögen att betala sitt lån. Det är över huvud taget mycket diskussioner, men mitt intryck är ändå att alla tycks vilja komma vidare och komma igång.
Man använder det engelska ordet business hela tiden, och jag noterar att när det gäller vinster och sparande räcker inte det lokala språket. Men - då man talar om fördelning behöver man inte ta till något kolonialspråk!

Man kan säga att detta är en lektion inte bara i ekonomi utan också i hur demokrati ser ut och rent av skapas. Här sker ett utprovande tillsammans och en djup förståelse av både sina egna och andras behov byggs upp. Och, inte minst, ett förtroendeskapande och synliggörande av varandra som individer som blir starkare tillsammans.

Så till de som är hyresgäster, de fattigaste bland dessa.
Den första dagen får jag med Sikus och Peters hjälp komma ut i ett område som är ett typiskt exempel på den omvandling som just nu sker i Malawis stadsplanemiljöer: den glesa villastaden förtätas på tomt efter tomt, bakom murar och vackra alléer, och slum uppstår liksom i det fördolda.
-Om du vet om det så ser du det, men om du inget vet går det dig förbi, som Peter uttrycker saken. Och han har rätt: man svänger runt, kommer in i ett område och plötsligt är det tätt, slitet, och det luktar från de dåliga, nästan obefintliga latrinerna.
Vi besöker ett område i Lilongwe där tomterna förtätats under snart 20 år. Det är viktigt att färdas tillsammans med någon som är bekant med trakten i Lilongwe eftersom det tycks mig helt omöjligt att hitta annars. Det finns inga adressser och få riktmärken, bara alla dessa tegelmurar som omsluter områdena. Men ännu viktigare är kostnaden för transport. Bensin är dyrt. Det är så klart också viktigt att bli presenterad på rätt sätt. Trots att jag känner till många av principerna kring sparande, kartläggning och mötestekniker och tycker mig ha lätt att fatta vad som pågår när vi kommer på besök hos "federationerna" är jag sannerligen en figur som sticker ut.

Mehesi ligger ganska centralt i Lilongwe. Befolkningen här arbetar inne i staden med försäljning, service men i husen sker också hemarbeten, som sömnad. Tomterna, typiska 15 x 30 meters rutor, har vuxit samman bakom murarna i kvarteret och bildat som en by av mycket enkla längor mellan de ursprungliga husen. De små latrinerna och tvättrummen för att i avskildhet kunna tvätta sig liknar mest ruiner och när jag fotograferar dem skakar folk på huvudet för de skäms. En enda kran på varje tomt skall förse alla med vatten. Maten lagas på kolspisar utanför dörren på varje länga och husen är svarta av sot.
Det är naturligtvis inte invånarnas fel att platsen är så nergången. Hela området vittnar om förfall och risken att tomterna säljs är överhängande. I en del av kvarteret är standarden dock lite bättre och anledningen är att i ursprungshuset bor ägaren kvar. Det är en äldre man som delar huset med sin stora familj, men sedan en tid tillbaka är han handikappad efter en stroke. Dock tar familjen väl hand om mannen och också om huset och sina hyresgäster.

Alla i området är med på noterna med sparande och idéerna kring förköp vid en eventuell försäljning. Det som är slående med det spontana möte som uppstår vid vårt besök är hur lätt det är att få med alla. Till viss del beroende på att kvinnorna är hemma, har tid och vana att samtala och dela på arbetsbördor. Men också, tänker jag, för att ekonomiskt tänkande och räknande ständigt måste finnas med i den dagliga rutinen för att klara ett liv i staden. Det visar sig att familjerna betalar 1 500 kwacha i månaden i hyra. Om man betalat detta i 15 år hade tomten och huset varit betalt ifall man lånat och köpt själv, nu är det istället hyresvärden som fått pengarna och han / hon har ändå kvar marken. Om man vid försäljning kan köpa tomten tillsammans för denna summa, kan man börja betala av till sig själv istället och om ytterliggare 15-20 år således betalat både mark och hus.
Här återstår dock ett problem. Om man vill bygga bättre hus och få en mer hållbar miljö än idag behövs mer investeringar. Lösningen som man kommit fram till är att förtäta ytterliggare, så att fler familjer kan dela på kostnaderna. Men samtidigt vill man lämna fria ytor mellan husen, redan idag är det ju trångt. Här kommer Peter in i bilden. Som arkitekt kan han rita lösningar som idag börjar provas med lyckat resultat i Malawi, men som är en nyhet - nämligen tvåvåningshus! Ungefär 40 m2 i två plan ger 400 m2 "floor-use". Peters hus är en slags radhus där varje enhet kan förskjutas i förhållande till sin granne och på så vis ge varje familj avskilda hörn utomhus. Samtidigt skapas gemensamma gårdar.
Jag frågar Peter om inte risken finns för gentrifiering eftersom jag verkligen tycker att hans hus är fina och mycket väl själv skulle vilja bo just så. Men Peter säger nej, de är för trånga. Och förmodligen har han rätt. Åtminstone till en början kommer dessa täta hus att ses som "fattigbostäder", ändå har de klart mycket bättre standard än vad de fattiga har på landet, som hyresgäster eller som boende på en rik familjs tomt. Och här finns klara fördelar för kvinnorna när det gäller gemensam barnpassning, bilfri och säker miljö och samtidigt finns här möjlighet till avskildhet både ute och inne.

På min resa kommer jag också att besöka två nybyggda områden som federationerna byggt upp. I båda fallen har man förhandlat sig till ny mark av kommunen, och således re-lokaliserat folk från dåliga miljöer till bättre. Nackdelen har varit att folk kommit längre bort från stadens centrum och med denna erfarenhet i minnet försöker man sig nu alltså på metoden med "förköpsrätt". Det är intressant att tänka på detta i ett längre perspektiv. Om alla fattiga flyttar ut i periferin får man en segregerad stad, men om vissa tomter förtätas och andra, strax intill, bebos av rikare familjer blir området blandat. Och sannolikt uppstår i blandade områden fler synergier, möjliga möten, och i längden större tillit till varandra.

Hur som helst. Area 49 i Lilongwe och i Angelo Goveya i Blantyre är exempel på nybyggda bostadshus. I båda områdena har människorna byggt sina hus själva, med gemensamma krafter och varje hus har en liten trädgård.
Historien om Angelo Goveya i Blantyre illustrerar väl hur det går till.

Winnie Jalasi berättar:
-Vi bodde i Mbayani, området som ligger vid floden. Eftersom floden ofta förorenas på grund av tvätt, disk, bad och avlopp startar ofta kolera epidemier här som sedan sprids med vattnet ner till staden. Det låg alltså i hela stadens intresse att göra något åt de dåliga förhållandena för oss boende.
-Men det var vi själva som började. Vi träffade några kvinnor från Lilongwe på en begravning år 2003 här i Blantyre. De pratade om något jag inte förstod och jag frågade vad det vad de talade om. De förklarade det här med sparande, och jag och min väninna sa att det kan vi ju också göra!
-Men egentligen handlar det inte om pengar. Det handlar om att börja göra något tillsammans med sina grannar, det är roligt och man ser framåt, inte bara en dag utan flera.
När vi sparat i två år gick några av medlemmarna till kommunen och visade upp besparingarna. Av 20 Kwacha per familj och månad hade det blivit en hel del pengar. Men kommunen sa: ja, vi kan nog ge er mark, men hur skall ni bygga? Vi svarade att de kunde ju testa oss, och det ville de. Nu, två år senare när alla hus står klara är de både förvånade och stolta över oss, och kanske också över sig själva.
-Idag har varje hus sitt eget lån. 140 000 - 160 000 KW ungefär, och man fortsätter att betala av i samma takt som man sparde, dvs 20 Kw i månaden. Tidigare hyrde alla, nu äger de, det är en enorm skillnad.
- Nej, det innebär inte att man kan sälja sitt hus. Istället ägs huset tillsammans av din familj och federationen och på så vis kan huset ärvas, men inte säljas på någon öppen marknad. Om någon skulle stå utan arvingar eller om ingen i familjen vill bo i huset övergår det i federationens ägo.
En effekt av hela projektet i Angelo Goveya är att vi har blivit byggare allihop. Federationens medlemmar lärde sig göra tegelstenar, snickra fönsterbågar och mura toaletter. På två år har 465 familjer flyttat in och nu fortsätter de gemensamma projekten. Vi lär oss hantverk, vi funderar på att behålla det tillfälliga snickeriet, vi skall öppna ett bageri och vi har ordnat en förskola i samlingslokalen.
-465 familjer delar på en vatten-kiosk där man hämtar och betalar för vattnet man använder. För 20 liter betalar man 2 Kw. Kommunen anlade stationen och en familj samlar in polletterna som sedan svarar mot redovisningen mot kommunen. Men en vattenpunp är för lite och vi hoppas få minst en till för att slippa bära vattnet så långt.
-Toaletterna är enskilda ? varje familj har sin egen ? och de är komposttoaletter vilket innebär att man kan ta tillvara komposten och använda i sin köksträdgård. I den ena delen är det öppet, den andra vilar, och efter 6 månader är det dags att byta sida. All urin separeras. (och toaletterna är helt luktfria.)
-När jag växte upp var min familj ganska framgångsrik. Min pappa arbetade i Zimbawe på immigrationsdepartementet, men så fick han malaria och blev så sjuk att han inte längre kunde arbeta. Han fick flytta tillbaka till vår hemby. Det gjorde att min familj i ett slag blev fattig. Men nu när jag tittar ut över Angelo Goveya tänker jag: om jag dör nu så har jag åtminstone gjort det här.



Maria Lantz







Relaterat; Personer Maria Lantz Städer Blantyre & Lilongwe, Malawi
Relaterat material
A38916_37.JPG
2043 x 1370 px